Uzbekistan
Sista dagen i Uzbekistan! Sista dagen i Centralasien! Grov separationsångest måste jag erkänna, min tid här har varit över all förväntan. Innan jag åkte hit visste jag egentligen inte så mycket om regionen, vilket var en anledning till att jag ville hit, för att kolla läget.
Kan säga att det här är en plats som gång på gång överraskat mig så positivt. Inte bara mig, men alla turister jag pratat med har även dom delat min bild. Det är billigt, rent, god mat (jag har överlevt väldigt bra utan kött), ingen massturism, människor vill väl, pratar med dig oavsett om ni förstår varandra eller inte. Jag går hem själv på kvällarna även där gatubelysning inte finns och känner mig trygg. Finns så mycket att titta på, lära sig.
Självklart har det säkert varit en fördel att kunna språket liiitegrann för att komma närmare folk, men med tanke på hur tillmötesgående alla är så kommer man minst lika långt med Google translate när engelskan inte räcker till (källa: icke-ryskförstående jag pratat med).
Så jag vill med detta varmt rekommendera att åka hit innan PR-maskineriet sätter igång för att locka hit européer!
Annars? Sen vi hördes sist har jag tagit det jäkligt piano. Det har varit varmt, men jag har inte känt för att ränna runt för mycket ändå. Har sovit länge och varit ute på eftermiddag/kväll, mest promenerat runt och tittat på hus och människor. Har också fått en ny fascination för bilar, både en och annan gammal Lada kan hittas i min kamerarulle.
Gick en guidad tur i Samarkand dör jag hamnade i sällskap med några britter. Bjöd in mig själv till att äta middag med dem på en uzbekisk restaurang, som också var en festlokal där jag tror några hade bröllopsmiddag. Vi satt i rummet intill och skulle precis gå in i festrummet när musiken stänges av, tydligen slutade DJn spela vid 23. TRÅKIGT. Vi bestämde i alla fall att mötas upp i Tashkent några dagar senare!
Dagen efter besökte jag några av platserna vi gick förbi under den guidade turen. Samarkand var en viktig stad under sidenvägstiden men såklart innan och efter också. Här finns stora madrassas (oklart hur det skrivs i plural hehe), alltså platser för högre utbildning inom vetenskap och religion. Finns också moskéer och mausoleum. Det är otroligt (!!!) vackra byggnader, det är så ballt att bara gå runt men också frustrerande att inte kunna fånga det fina på bild.
En kväll satt jag på Registan-torget och skrev dagbok när en tjej började prata med mig. Hon hette Nigora (som en av mina nya favoritlåtar, jag har blivit besatt av ett tajikiskt 80-talsband). Hon berättade så fint om hur stolt hon är över sin stad och hur hon precis tagit examen vid 25 års ålder. Nu ser hon fram emot att skaffa man och barn, men det var viktigt att fixa skolan först. Vi tittade på en ljusshow och film som visades på torgets byggnader tillsammans (hon förklarade allt som hände i filmen samtidigt), sen la hon upp en bild på oss på sin Instagram och kallade mig sin Stockholmssyster. Jag sa att hon måste bjuda mig till sitt bröllop.
Gick hem i natten innan det dagen efter var dags att ta tåget till Tashkent. Stationen är såklart en fet sovjetkoloss, några kids i matchande Uzbekistan-overaller tog gruppbilder utanför. Jag hamnade i en kupé med ett riktigt djävulsbarn. Vägrade dela med mig av mitt godis när han klättrade på bordet för att försöka ta, men skämdes sen för min snålhet när han erbjöd mig en banan. Men han var i alla fall jättejobbig.
Min tid i Tashkent har varit precis lagom händelserik. En dag gick jag för att titta på en gammal cirkus, när jag såg att det strömmade in folk i byggnaden. Jag köpte en biljett (tack mamma för bidrag) och satte mig på plats. Insåg att cirkus nog inte är helt min grej? Blir nervös när det balanseras så tittar bort, kollar heller inte när de sätter en apa för att rida en häst eller jak att hoppa över hinder :( kändes tråkigt när jag bara veckan tidigare sett horder av jakar chilla runt fria i bergen. Kollade däremot med viss förskräckelse när nån slags starke Adolf-karaktär drog en bil med 4 pers med tänderna. En syn!
Mötte en dag upp min nya kompis Clarissa, en 20-årig extremt ambitiös amerikansk tjej som jag delade rum med i Dushanbe. Hon gör praktik på Uzbekistans enda engelskspråkiga magasin för turister över sommaren, där hon skriver om sin upplevelse som utlänning i Uzbekistan. Hon har redan hunnit göra så mycket i livet och hade så mycket planer framåt, väldigt kul att se att dagens ungdomar även dom har ett driv, men jag påminde henne om att inte glömma bort att få låta livet hända lite spontant också. Klokt eller??
I övrigt har jag åkt tunnelbana här som är en attraktion i sig. Mycket av Tashkent förstördes i en stor jordbävning på 60-talet, och i och med uppbyggnaden bestämde man att börja bygga en tunnelbana. Varje station är döpt efter och designad i olika teman, så man vet aldrig vad som dyker upp efter nästa stopp.
En kväll gick jag och britterna ut, jag hittade en bar lite utanför city där de samma kväll hade panelsamtal (minns tyvärr inte temat) och senare DJs. Kvällen slutade lite i förtid då det blev strömavbrott, så vi sa hejdå och skiljdes åt för denna gång.
En annan dag hittade jag ett slags Disneyland i uzbekisk tappning. Tror Pepsi måste vara en stor sponsor pga fanns en pepsifontän (med vatten, tyvärr ej pepsi), en grafittivägg med Pepsis logga och pepsi pepsi överallt. Det fanns även ett disneyslott och grejer man kunde åka, samt ett par utklätt till Barbie och Ken som dansade med barn vid en såpbubblemaskin. De såg båda ut att må skit pga värme och bubblor i ansiktet, men barnen hade nog kul. En av gatorna i detta konstiga äventyrsland hette Baker Street, där fanns en replika av både Big Ben och Tower Bridge. Oklart allting, ska komma ihåg att undersöka detta vid tillfälle.
Sista kvällen mötte jag upp mitt Pamirgäng då vi alla var i stan samtidigt. Det var så fint! Vi gick på en uzbekisk restaurang för resans sista plov. Stället bjöd på livemusik och vindruvor hängandes från taket, sååå mysigttt. Vemodigt att skiljas åt igen allihop, men en av dem ska jag träffa i Tbilisi.
Tack och hej till stan-rundan för denna gång!
